Celiaki i världen – var sjukdomen är vanligast och var vi inte vet

Av Celiaki.nets redaktion · Uppdaterad september 2026 · Faktagranskad mot svenska myndighetskällor och Nationellt vårdprogram för celiaki

Celiaki finns på alla kontinenter. Den mest citerade sammanställningen anger att omkring 1,4 procent av världens befolkning har antikroppar som talar för celiaki, medan 0,7 procent har fått diagnosen bekräftad med vävnadsprov. Bakom de talen döljer sig stora skillnader – och ännu större kunskapsluckor.

Den här artikeln går igenom vad forskningen faktiskt har mätt: var förekomsten är högst, var den ser låg ut och varför det inte är samma sak som att sjukdomen är ovanlig där. En sak är genomgående viktig att hålla isär: en siffra beskriver den befolkning som undersöktes, på den plats och det år undersökningen gjordes. Den säger ingenting om en enskild människa.

Grundsiffrorna – och varför de är skeva

Den systematiska översikten av Singh med flera från 2018 sammanställde 96 studier. Bland 275 818 personer testade med antikroppar mot transglutaminas eller endomysium var förekomsten 1,4 procent, med ett konfidensintervall på 1,1 till 1,7 procent. Bland 138 792 personer som också genomgått vävnadsprov från tunntarmen var förekomsten 0,7 procent, konfidensintervall 0,5 till 0,9 procent. Skillnaden mellan de två talen är i sig lärorik: långt ifrån alla med positiva antikroppar har en bekräftad tarmskada, och det är en av anledningarna till att gastroskopi och tarmbiopsi fortfarande har en plats i utredningen.

Samma översikt fann att celiaki är vanligare hos kvinnor än hos män – 0,6 mot 0,4 procent – och vanligare hos barn än hos vuxna, 0,9 mot 0,5 procent. Båda skillnaderna var statistiskt säkerställda.

Mätt med antikroppar spänner regionerna från 1,1 procent i Afrika (konfidensintervall 0,4–2,2) till 1,8 procent i Asien (1,0–2,9). De breda intervallen är själva poängen – underlaget tillåter inte större precision än så. Hur Sverige placerar sig i det här sällskapet beskrivs under hur vanligt är celiaki i Sverige?

Högst i världen: saharawiska barn

Den högsta dokumenterade förekomsten i världen uppmättes 1999 bland saharawiska barn i flyktinglägren i Algeriet. Av 989 undersökta barn hade 5,6 procent antikroppar mot endomysium, och vävnadsprov i ett urval bekräftade att antikropparna verkligen motsvarade celiaki också i den här befolkningen. Det är omkring fem gånger nivån i västländer. Den saharawiska befolkningen har arabisk-berbiskt ursprung.

Varför förekomsten är så hög är inte klarlagt. Samma forskargrupp undersökte fördelningen av HLA-DQ-varianter och kom fram till att genetiken bara ger en delvis förklaring. I litteraturen nämns också en hög grad av släktskapsäktenskap, samt en snabb övergång från traditionell kost till vetebaserad nödhjälpsmat med tidig och stor glutenmängd. Ingen av de förklaringarna är belagd som den förklaringen – de är hypoteser, och bör läsas som sådana. Vad som i övrigt tros utlösa sjukdomen gås igenom under vad orsakar celiaki?

Europa: Finland, Irland och Italien

Inom Europa brukar Finland och Irland lyftas fram som de länder där celiaki är vanligast, och Italien anges ofta till ungefär en på hundra. För Finland cirkulerar tal kring 2 till 2,4 procent i översiktslitteraturen. De siffrorna kommer dock från sammanfattande artiklar snarare än från primärstudier, och de bör därför läsas som ”det uppges ofta” – inte som fastslaget. Det som är rimligt att säga är att Finland och Irland hör till de högsta i Europa.

Hög förekomst rapporteras också i länder dit européer utvandrat i stor omfattning, som Nordamerika och Australien. Det mönstret hänger ihop med hur vanliga HLA-varianterna DQ2 och DQ8 är i olika befolkningar, något som beskrivs närmare under ärftlighet och gener.

Sverige har dessutom ett eget kapitel i den europeiska statistiken. Under den svenska celiakiepidemin 1984–1996 fyrdubblades antalet nya fall hos barn under två år, och en screening av tolvåringar födda 1993 visade att nästan tre procent hade celiaki – varav två tredjedelar inte visste om det. Den kraftiga uppgången uppstod alltså på drygt tio år, i ett land med god diagnostik.

Norra Indien och mönstret som följer vetet

En befolkningsbaserad studie i National Capital Region kring Delhi fann en förekomst på 1,04 procent, med konfidensintervall 0,85 till 1,25, i både stads- och landsbygdsbefolkning. Det är i nivå med Europa.

I indisk facklitteratur talas det om ett ”celiac belt” i norr, och det finns en tydlig nord–sydgradient: förekomsten är högre i de norra och nordöstra delstaterna, där kosten är vetebaserad, än i söder där riset dominerar. Punjab, Haryana, Rajasthan, Uttar Pradesh och Delhi ligger i det området. Någon primärstudie som drar bältets gränser exakt har vi däremot inte funnit – det handlar snarare om ett mönster som följer vetekonsumtionen än om en avgränsad zon på kartan. Vad som är gluten och inte i det köket gås igenom under glutenfritt i det indiska och pakistanska köket.

Mellanöstern, Iran, Turkiet och Nordafrika

Bland lågriskbefolkningar i Mellanöstern och Nordafrika ligger rapporterad förekomst på samma nivå som i västländer, med tal från 0,14 till 1,17 procent beroende på studie och metod. I högriskgrupper – typ 1-diabetes, Downs syndrom, förstagradssläktingar – spretar siffrorna kraftigt, från 2,4 till hela 44 procent, vilket mest säger något om hur olika de studierna är upplagda. Varför de grupperna testas särskilt beskrivs under celiaki och typ 1-diabetes.

Här dyker en paradox upp som är värd att stanna vid. Regioner med traditionellt högt vetekonsum – Turkiet, Iran, Medelhavsområdet – redovisar i vissa översikter lägre rapporterad förekomst än västländer. Det är svårt att förena med allt annat vi vet om gluten och celiaki, och den mest sannolika förklaringen är inte biologisk utan metodologisk: färre studier, färre tester, färre ställda diagnoser.

Östasien: få fall, men anlagen finns

HLA-DQB1*02 är så gott som frånvarande i den japanska befolkningen och förekommer i låg frekvens i den kinesiska. I Kina har haplotypen HLA-DQ2.5 uppmätts till 3,4 procent (1,3–5,5) och HLA-DQ8 till 2,1 procent (0,1–4,1); antigenfrekvenserna ligger högre, 18,4 procent för DQ2 (15,0–21,7) och 8,0 procent för DQ8 (4,5–11,4).

Antalet rapporterade celiakifall i Kina är samtidigt mycket lågt. Sammantaget med en snabbt ökande vetekonsumtion talar HLA-data starkt för att celiaki är vanligare i Kina än vad statistiken visar. Modellering som lägger genetiken ovanpå glutenkonsumtionen förutsäger låg förekomst i Sydostasien, Östkina och på Stillahavsöarna, och högre väster om Indien och Kina. Det är alltså inte fråga om att sjukdomen saknas – bara om att isberget knappt är påbörjat. Om vad HLA-typning kan och inte kan säga finns mer under gentest: HLA-DQ2 och DQ8.

Afrika söder om Sahara: här vet vi helt enkelt inte

Det här är den ärligaste raden i hela artikeln. Vi har inte funnit befolkningsbaserade screeningstudier från Afrika söder om Sahara som håller tillräcklig kvalitet för att ange en förekomstsiffra. Regionsiffran på 0,5 procent för Afrika bygger på sju studier, varav de flesta från Nordafrika. Att inte veta är ett resultat i sig, och det ska stå så.

Tre förklaringar brukar samverka i litteraturen när rapporterad förekomst är låg. För det första HLA-frekvensen: andelen med DQ2 eller DQ8 varierar mellan befolkningar. För det andra glutenexponeringen: celiaki kräver gluten, och där basfödan är majs, sorghum, hirs, ris, kassava eller teff är exponeringen lägre – men bilden ändras när kosten ändras, och veteprodukter sprider sig snabbt. För det tredje underdiagnostiken. De tre går inte att skilja åt med den statistik som finns.

Teff är för övrigt ett bra exempel på att en glutenfri tradition kan finnas långt innan någon behövde ett ord för den; hur det fungerar i praktiken beskrivs under glutenfritt i det somaliska och etiopiska köket.

Vad de globala siffrorna betyder för dig

Väldigt lite, ärligt talat – och det är en poäng, inte ett problem. Statistik beskriver befolkningar. Din risk avgörs av dina symtom, av om du har celiaki i familjen och av om du har något av de tillstånd där sjukdomen är överrepresenterad. Det är detta som styr om du ska utredas, och det gås igenom under vem får celiaki?

Är du osäker kan du börja med frågorna i Kan det vara celiaki? och ta med svaren till vårdcentralen. Utredningen inleds med blodprov för celiaki – och en enda sak är helt avgörande innan dess: fortsätt äta gluten som vanligt. Slutar du innan provet tas sjunker antikropparna och svaret kan bli missvisande, vilket förklaras under sluta inte med gluten före utredningen. Fler artiklar om utredningens delar finns samlade under diagnos och utredning.

Vanliga frågor

Hur många i världen har celiaki?

Omkring 1,4 procent har antikroppar som talar för celiaki och 0,7 procent har diagnosen bekräftad med vävnadsprov, enligt den mest citerade sammanställningen från 2018. Talen bygger på 96 studier, varav hälften är europeiska.

Var i världen är celiaki vanligast?

Den högsta uppmätta förekomsten gäller saharawiska barn i flyktinglägren i Algeriet, 5,6 procent vid en undersökning 1999. Inom Europa brukar Finland och Irland anges som högst.

Är celiaki ovanligt i Asien och Afrika?

Rapporterad förekomst är lägre, men underlaget är tunt. I Kina talar förekomsten av HLA-anlag tillsammans med ökande vetekonsumtion för att sjukdomen är vanligare än statistiken visar, och för Afrika söder om Sahara saknas tillräckligt bra studier helt.

Betyder låg förekomst i mitt födelseland att jag inte behöver testas?

Nej. Statistik om en befolkning säger ingenting om en enskild person, och låg rapporterad förekomst beror ofta på att få har testats. Har du symtom eller celiaki i familjen ska frågan prövas i vården. Ring 1177 vid behov av rådgivning, och 112 vid akut, allvarlig sjukdom.